lördag, juli 23, 2011

svärta

Tecknet för sorg, så som jag har lärt mig det, är en knuten hand som rör sig i en cirkel över bröstet och magen. Så som sorg känns, inuti.

Så många hål, förluster, ohelhet som en enda person, eller om de var flera, kan orsaka. Hålen känns också här på andra sidan vår öppna gräns, i våra bröst och magar. För vi är på något sätt en, de på andra sidan gränsen känns så mycket som syskon att deras sorg blir vår. På ett helt annat sätt än när bomber sprängs i Palestina/Israel, när svälten drar genom Afrikas horn. Säkert är det naturligt, kanske till och med vettigt, jag vet inte.

Men jag vet att en tragedi är lika stor, sorgen lika svart, och livet lika saknat, var det än händer. Igår hände det nära hem, varje dag händer det på platser långt bort. Uppdraget att kämpa för det goda, att fortsätta älska trots allt, fortsätter också den här dagen då även de stora och pretantiösa orden och löftena känns för små.

3 kommentarer:

Dödergök sa...

Så sant!

Louise sa...

Så sant och så fint skrivit!

Ulrika sa...

Ja, det är tungt nu. Tänker på alla vars liv har förändrats för alltid. På nära håll. De som mist kanske sitt enda barn. Barn som mist flera vänner. Och föräldrarna till han som gjorde det. Usch, det gör ont att tänka på.