tisdag, oktober 07, 2008

Fortaleza

Jag kom fram till fortaleza och vantade pa kittlingen av nytt och annorlunda, oupptackt och ny-vackert, allt det som gor att jag fortsatter resa. Istallet kom en kansla av igenkannande, av att ha kommit hem. De jordroda gatorna med sprucken sten, de sma fyrkantiga betonghusen med knallfargade facader och namn, telefonnummer, lista pa vad som har saljs pamalat i stora runda bokstaver, den fuktiga varmen, banantraden, lukten av mat, sopor och varm jord och varma manniskor, de tunna plastpasarna som ododligt blommar i den torra rannstenen.
Jag har varit har forut, men da lag det i nordvastra tanzania.
Och kanske ar det inte sa konstigt att jag kanner igen mig, den nordostra delen av brasilien ar den del som har starkast afrikanska influenser, i manniskor, musik, mat, kultur, religion, allt. Och det ar ocksa den del av brasilien som ar fattigast. Och tragiskt nog blir jag inte ens forvanad.


Utanfor fonstret ligger en av Fortalezas 200 (eller var det 2 000? Bada siffrorna later helt otroliga) sma favelor. Det ar inte pappers-, kartong- och plastfavelor eftersom dessa rivs allteftersom, och manniskor flyttas om in i regeringsbyggda favelor med hus i betong. Gator och hus blir battre och knarkhandeln minskar, men all organisation som som pa gott och ont fanns i favelan forstors, det ar i alla fall det jag har fatt berattat for mig. Jag har fatt radet att inte ga in i favelan ensam, sa jag star i mitt fonster och tittar in dit med en diffus kansla av langtan och distans. Jag ar inte radd men valjer att folja raden fran dem som bor veta. Sa jag stannar som en annan missnojd prinsessa bakom muren, med vassa piggar och illa dold bakom torrosor, som stanger favelan ute, eller kanske ar det mer oss inne. Och sa star jag dar och langtar ut till dar jag kanner mig nastan hemma, och vantar pa min van som kan mig med dit ut.


I favelan springer ett barn med ett vitt lakan fastknutet pa ryggen som en mantel. Tyget ar smutsigt och har en reva mitt i, men det fladdrar bra och jag tanker att alla bran har ratt att vara stalkvinnor och stalman, hjaltar som kan stalla allt till ratta. For det ar sa mycket som behover stallas till ratta.
Och man flyger lika bra med en trasig mantel.

Inga kommentarer: